Lite mer koll på läget

Efter flamsigheten med vad och hur E ska opereras, så har vi nu landat i ordentligt beslut. Läkaren kom med en riktigt bra förklaring till att låta bli de hårda delarna (skelettet), och vi köpte den.
Det gör inte själva efterarbetet speciellt lättare för oss, förutom att att gipset får tas av tidigare. Men jag tror att E kommer piggna på sig snabbare och dessutom kanske tom klara av lite skola efter ett par veckor.
De ska dessutom sätta vad jag kallar "snällgips". Bakbenen, inte hela vägen runt, av den enkla anledningen att E har lätt att få trycksår. Det gör iallafall att jag tror att han kommer klara sina 4 veckor utan omgips eller avbruten sträckbehandling.

Jag har lyckats samla ihop allt och klarat av att skriva nytt schema för all personal, det gäller att passa på när det rekryteras nytt. Börjar nästan känna mig en anings duktig :)

Om jag nu bara kommer i fund med hur man delar sig i 2 så klarar jag kanske av föräldramötena i veckan som kommer, tar det sista mötet nästkommande måndag . Så kan man koncentrera sig på E efter det.

Jag sticker......

Jag och maken tänker fly fältet ett dygn, The Radisson Blu Royalpark ska få ett försök att få 2 urtjasade föräldrar piggelina igen.
Maten och vinet kommer intas på det säkra kortet Mancini.

Det finns bara ett enda smolk i bägaren, vi missar Simones första fotbollsmatch ever och Masses första i sitt nya lag. Tur man numer är telefonburen jämt :)

I övrigt har jag fortfarande svårt att koppla greppet om hösten. E:s läkare har backat lite om vilken sorts operation som ska utföras, och vi vet ännu inte orsaken. Vi får snäll hållas tills den 3 sept. innan vi får veta hur det blir.
Vi är ändå redo för den större medans den lilla varianten fortfarande känns avig då den kan generera i ytterligare en senare i livet och dessutom inte leda till problemfria knän. Vi som lovat E att detta var den sista. Jag antar att det blir en ordentlig diskussion nästa fredag.

Nä, nu ska jag gå en sväng till lokala Ica, sedan blir det kroppsfix ala utgång. Jag tänkte fly fältet innan de små dyker upp här hemma.

5 av 6

5 av 6 hemmavarande barn är just nu ute ur huset.
Vad händer då? Jo, ett tillstånd av huvudetfulltavbomull uppstår. Helt plötsligt hör jag pyset från ett element, kylskåpssurr samt att torktumlaren kör ett program uppe i badrummet.

Inte en enda fullständig tanke, tänker jag. Av den enda anledningen att hjärnan tydligen valt bort den funktionen under sommaren. Varför tänka klart, varför tala till punkt, varför läsa ett längre stycke sammanhängande? Hur gör man?

Undra hur lång startsträcka jag behöver.
Jag ska iallafall försöka få till ett nytt schema inför allt som sker i höst. Tänkte att det skulle få hjärnan att skärpa till sig ett varv, det är ju inget jag sysslar med så ofta, så det kan ju tänkas fungera utan att den plastiska hjärnan reagerar på vanemönstret iallafall.

Jag testar!

Sortering startad

Ett stycke köksskåp har fått en sanering, det skåpet som i vardagstal kallas medicinskåpet. Ganska nöjd med vetskapen att vi inte alls hade så mycket utgånget medicin där, trodde på betydligt mer. Man har nog mer koll än man tror i kaoset.

Det befriande brevet med opdatum för Emilio har kommit, det är nu man kan börja planera och strukturera upp hela hösten. Lämna in de ansökningar som måste till för att få allt att gå så smidigt som möjligt. Få alla övriga rutiner att flyta innan, så ingen kommer i kläm och känner sig förvirrad i vår stora familj.

I övrigt har jag haft ett så otroligt bra samtal med ett av mina barn. Det har känts mer än tonårshopplöst, men ett uppvaknande har fötts och det inger mycket hopp inför hösten. Vissa behöver passera vissa saker egenupplevt, då kommer man förhoppningsvis ut på andra sidan hel, men med så mycket klokhet som ingen annan kan beskriva mer än om denne själv gjort precis samma sak.
Uppvaknandet känns nästan religiöst för oss alla i familjen. Så mycket har det påverkat.
Lättnadens tårar ger huvudvärk, men en bra sådan. Vi är bara i starten, men det startade bra och framförallt frivilligt.
Mer än så kan jag inte skriva i nuet.

Gör ett nytt försök

Har inte behövt blogga på ett tag, en paus kändes nödvändig, sådant passar sig nog bäst under sommarmånaderna , rena turen att det inträffade precis då.

Men jag tror jag behöver skriva lite i höst, så jag mjukstartar.

Jag har sorterat lite i tankekontoret och bestämt mig för att bena upp lite på papper helt enkelt.
Sortera jobbiga saker som vi måste igenom i höst, men som kan ge stora fördelar om allt faller på plats. Saker jag vill göra för mig egos skull, och bena upp tankarna varför de känns så viktiga helt plötsligt.
Jag lär återkomma i ämnet.

I övrigt känner jag ett stort behov av struktur, ordning och reda. Mitt hem saknar allt av det just nu och de röriga hörnen har växt sig monsterstora i sommar. Bara jag får igång barnen i skolorna, så kanske jag gör det största höströjjet någonsin. Tar fram en målarburk med vitfärg och ger själen lite ro ett tag.

Besatt

Jag är besatt av en tanke, men är som vanligt för mycket handlingsförlamad för att få till det.

Hur kan vissa få besitta sådan enorm energi och alltid till synes få i hamn sina projekt. Mitt projekt kommer kännas avdankat innan jag ens hunnit få ur det ur sitt nyste.

Istället för att skriva ner det som skall sammanfattas, läser jag just nu en rad böcker. Några går lite långsammare än vad som är brukligt för mig. Inte för att boken är dålig, utan för att språket som den skrivs med behöver, just tid.
Jag har inte kunnat läsa på det sättet på väldigt många år.
Det har fått handla om väldigt lättläst chiclit, som enkelt kan stängas igen utan större skada skett med handlingen när man igen fått öppna boken.
Nu helt plötsligt kan jag få ett par timmar över antingen sen kväll eller egentid mitt på dagen, och det känns väldigt skönt att få sjunka in i en lite mer välskriven bok för en gång skull.

Böckerna som står på glänt och tar upp min tid just nu:

Björn Ranelid - Till alla människor på jorden och i himlen
Jerzy Einhorn - Utvald att Leva
Gunnar Harding - En katedral av färgat glas
Carlos Ruiz Zafon - Vindens skugga

Så man kan säga att jag är besatt av fel sak, men ändå inte speciellt synd om mig. För vem annars har tid att läsa så mycket mitt i livet. Antar att var sak har sin tid, och tiden fördelas ojämnt över oss alla.

Handlingsförlamad

Känner verkligen att vissa saker skulle behövas ta tag i. Har en enorm bör göras lista. Men den känns inget vidare att ta tag i. Jättebra saker för att driva bort tankar som stör, men lusten infinner sig helt enkelt inte.
Det enda som jag tycks kunna ta mig för är att sitta här vid datorn, alt åka iväg och träffa vänner för prat och fika. Det sistnämnda iof bara under kategorin supertrevligt avbrott från det som tär hemma.
Inget kan skyllas på någon, men något kan skyllas på mig själv. Jag är inte van att känna såhär, så här års. Jag undrar vad det är som gjort det just denna vinter. Jag instämmer helt plötsligt i allas förtvivlan över all snö, över mörkrets vanmakt osv. Även om jag tänker att vi är väldigt nära ljuset nu, snart mars. Nu blir det mest bara en viskning: det är snart vår?

Tulpanerna i vårt för övrigt jättefula vardagsrum vissnade ovanligt snabbt, inte ens de ville vara med, slängde dem i förmiddags och tänkte stilla på att man skulle kunna krypa ner i soppåsen tillsammans med dem, förbrännas och bli något nytt. Tyckte nästan att de hade tur.

På tal om fult vardagsrum , så ska det bli fint. Det står iallafall på attgöralistan. Frågan är om jag och maken kan enas om hur det ska se ut. Kanske är det så att jag bara ska gå bort till Sockenplan och in i målarmästarnas butik och hiva med mig "mitt" val hem och skrida i verket, bara för att få något gjort. Eller åtminstone låta något hända som kanske kan få en ur sitt tycksyndommig syndrom. Vad skulle hindra mig?

Bara jag själv!