Jag borde

Egentligen borde jag nog skriva ner lite av tankar och funderingar som far omkring.



Undrar om även vuxna tar utvecklingssprång, precis som barn gör hela vägen upp till vuxenlivet? Om så är fallet, hur mycket påverkas utgången av de händelser som sker just under den perioden där språnget är som störst?


Samtidigt som jag stångas här hemma , stångas min syster i sitt hem, stångas mamma på sjukhuset nu på väg mot en diagnos.

Min andra syster vet jag inte om hon stångas, jag vill tro att hon lever kvar i sin semesterbubbla från förra veckan då hon var på Kreta med sin man. Någon av oss måste ju ändå få ha det bra.



Själv vet jag inte om jag kommer klara av att plugga mina poäng. Emilios skola strular massor och är anmäld flera ggr om till skolinspektionen. Eftersom E mår dåligt av ostrukturerad tillvaro, så tar detta massor av kraft. Dessutom ska vi ta beslut om han ska genomgå en stor operation iom att hans knäskålar sitter galet fel och att han inte kan räta ut sina ben.

Masse behöver mycket hjälp liknande de hans ena storasyster behövde vid samma tid. Alle behöver sporras för att klara sig igenom den första jobbiga delen av nya gymnasiet han börjat på nu i höst.

Marri behöver stöttas för att få möjlighet att klara sina mål nu i 9:an.

Och så har vi lilla mamma. Det lutar åt att mycket tankar kommer vara hos henne under en lång period nu. Läkarna har nu uteslutit att hennes problematik mynnar från lillhjärnan, trots till synes neurologiska symtom. De har hittat "fynd" vid röntgen av bäcken, och det hela verkar hamna hos en onkolog.
Vi har det i släkten, det borde inte te sig som en överaskning för oss, ändå vill man skrika rakt ut.

.................................................................................

Ovan skrevs för mer än en vecka sedan:


Läget nu:

Mamma opereras om exakt 1 vecka. Skiten ska bort.
Jag har hoppat av skolan, men får förtur om samma utbildning dyker upp igen.
Emilios skola har åter föräldramöte imorgon. Vi avvaktar svaren från skolan till skolinspektionen. Kaos råder fortfarande.
Syrran brottas med sitt fortfarande.

Det går så himla bra för Simone i förskolan, det är ljuset just nu. Dessutom tar Raffe mer plats nu i barngruppen hos dagmamman. Han är störst nu, och kan för första gången upptäcka saker på egen hand utan storasysters kontroll. Han är duktig , men också busig :)
Han har vågat säga att fotboll inte är hans grej, och slutat i syrrans mixlag. Det hade han inte vågat i våras. Han funderar på tennis, men vi tar det lugnt och väntar in........han trånar efter motorer också......moootorkross, som han säger med något drömskt i blicken.

Drömmar kostar inget.