En nybliven 17-åring i huset

Nu närmar sig tidpunkten för födslotiden av Alle. Han mitt andrefödde barn, men förstfödde son. Med 9 veckor för tidigt och en späd vikt på 1640 gram, var han inte stor på jorden.
Det är han däremot nu. Innan sommaren är över kommer det garanterat vara han som tittar ner på mig och inte tvärtom.

Ny upplevelse denna födelsedag, var att han inte önskade sig något speciellt alls.
Så man fick själv fundera ut vad han kunde tänkas gilla/behöva.
Dock slank det ur han nyvakna lilla mun att en tjockare silverkedja skulle vara lite nice.
Tack sa jag, och drog till stan medans han somnade om :)

Han är nu ute med kompisarna, och han såg nöjd ut när han gick. Så jag tror han kände sig nöjd med sin dag.

Själv är jag ganska slut och bör leta upp kudden. Ikeas förvaringsavdelning skall få ett besök av mig imorgon, helst vid öppningsdax.

God natt

Utmaningsbild 3, den sista i triologin

Det finns inget goare än att hinna med lite gos och prat i varm säng på morgonen, speciellt när de andra syskonen fortfarande sover. Det är detta som kallas kvalitetstid....i utmaningens spår kanske tom kvalitetskänsla.

Jag bjussar på min morgonfrilla :)

Utmaning bild 2

En känsla var det......jepp det får bli den nästan lite håglösa, uppgivande, sådana som man kan känna inför fotograferingen av alla plagg som ska läggas ut på tradera.
Allra mest rätta känslan är egentligen:

Va f*n håller jag på med?!

Just nu också med den klassiska tonårskommentaren, som mina håller på med just nu:

ORKA!!!......

Men jag fullföljer dock mina planer, med drömmen om ett anings fetare konto om ett par veckor. Då får jag en annan känsla iallafall :)

Högen visar bara hälften av auktionerna, den andra fixade jag i förmiddags.

Tillbaka till powerlisten.

Marcello *Masse* 9 år!!!!

Just nu i skrivande stund , på så när 15 minuter är Masse exakt 9 år.
Med en lätt havandeskapsförgiftning och ett tjuvstartat värkarbete, blev jag extra igångsatt tidig morgon den 22 mars. Men inget hände.....vi väntade och väntade.
17.00 kom då den första "riktiga" värken, 2½ timme senare tittade han ut.
5 veckor för tidigt men 3,5 kg tung och den enda av våra barn som fick gröna ögon. Ögon att drunkna i.....

Världens goaste och snällaste bebis som någonsin skådats, jag lovar!

Han är barnet med de lite udda önskningarna vid födelsedagar och jular, inget undantag för 9-årsdagen.
Vad sägs om biljardbord och elgitarr?
Det förstnämnda får helt enkelt inte plats hos oss :), så det sistnämnda fick det bli.
Storsyster Cessi fick till denna fina bild under Masses första performance

Bild 1 i utmaningen

Direkt från mobilkameran....tillslut lyckades jag genom makens mobil, mms:a bilden till min mail och alltså förmedla en nöjd, frisk känsla. Den man alltid får på vårkanten när fönstrena blivit nyputsade.
Sovrummet fick samtidigt ett gensomstäd inkl dammsugning av tak och väggar.
Mina nyputsade fönster ville dock inte riktigt glänsa inför en sketen mobilkamera....men känslan finns där, och det var ju det, det handlade om :)

En utmaning

Min syster roade sig med att ge mig en utmaning. En ganska kul sådan utan en massa måsten.
Igår tänkte jag ta tag i den, men det gick ju inte för Cessi (dotter)hade ju tagit med sig sin kamera.

Utmaningen innfattar att man ska ta en bild om dagen i 3 dagar som speglar en känsla, vilken som helst. Bilden ska vara dagsfärsk.
Sedan ska man utmana några av sina bloggvänner/favoriter på frivilligbasis såklart, och valfritt hur många.

Min syster tyckte att jag skulle ta mobilkameran. Visst den har en bra pixel osv........det är bara det att jag vet inte hur man får över bilden från kameran till datorn.

Sedan utförde jag min grej igår och tänkte ta en bild på det, men skulle bara gå och handla först. Sedan lades det i glömska tills solen gått ner och det inte gick att föreviga den känslan mer för dagen.
Skulle försöka med det idag istället, för de lovade sol. Och vaknar såklart av mulet tråkväder! Om bara solen ville sticka fram en pyttestund (den försker faktiskt), så skulle jag kunna föreviga samma känsla idag som igår. (Ni får gissa vilken det är )

Nu när jag dravlat klart i ämnet så är det alltså dax att utmana några av mina bloggfavoriter. Mina val är enkla Annika om du orkar, Anneli, Nena, och varför inte Duracellmamman?. Självklart kan vem som helst som läser också anta utmaningen, låt mig veta så jag får kika på bilderna.

Min bild kommer under dagen, om jag lyckas få in den i burken. Annars imorgon när dottern behagat komma hem med utrustningen. Jag har nämligen en känsla som håller i sig, iallafall ett par dagar till :)

Innan min syster....

Ja, innan min syster får för sig att skriva en kommentar om hur illa jag uppdaterar mina bloggar för tillfället, så får jag väl slå ihop nått.
Alltid schysst att komma före henne ser ni....en inbyggd systertävlan som aldrig kommer gå ur :)

Jag har tillåtit mig själv en ordentlig period av kroppsvila. Med känslan att ha en massa virusattacker på g i kroppen, ansåg jag att det var det ända vettiga.
Nu börjar orken komma tillbaka, det är lättare att komma upp ur sängen och hoppa in i duschen. Och fram för allt börjar hjärnkontoret fungera någotlunda igen.

Planera lite mer framåt. Fyllde i skolblanketten för Simone som börjar förskoleklass i höst, och började fundera över att hur det kommer bli nästa år då min minste också börjar skolan.
Tiden har gått så himla fort, och det är precis som om jag själv står i startgroparna för något nytt. Men vad ska det nya bestå av?

För några år sedan var jag helt inne på linjen att plugga gymnasiekompentens , söka in till sjuksköterska och sedan barnmorska. NU är jag inte alls där längre.
Jag funderar på att läsa historia, bara för att ämnet intresserar mig.
Eller tänker på eget företag........eller smälla ner huvudet i trädgårdsböcker, och göra något av min okunskap där. Jag blev florist för konstartens skull inte för alla latinska namn under botaniklektionerna. Idag skulle dock den kunskapen kunnat användas, attans att man är så dum när man är 16-18 år och inte förstår bättre.

Jaja jag får helt enkelt fundera vidare. Någon lösning för vilsna mamman finns helt säkert någonstans.

Jahaa!

Det är visst meningen att min gnällvecka ska inträffa just nu. Fast det är klart, det kan vara skönt att ha den avklarad också.

Emilio sitter vid matbordet igårkväll och levererar en info jag absolut inte vill ha:
Klasskompisen M har minsann spytt ner halva klassrummet.
Klasskompisen hade talat om hemma att h*n mådde dåligt, men blev ändå skickad till skolan.
Tack för den!

Nu tjurar jag ännu mer....och Emilio är hemma från skolan för att minimera smittrisk, trots att det är han som är frisk. Gaaahhhh!!!

Jag är iallafall glad för att han satt längst ifrån händelsen, så lite hop finns det ju. Man måste i detta läget leta de små positiva sakerna.


Jag muttrar vidare.................

48 timmar blev 72, allt för att garantera att dagmamman blev bättre i magen också.

Vi har ett till synes litet problem i andras ögon, men som i vår familj är, eller kan bli mycket stort. Problemet heter smittorisk och innefattar egentligen bara en av familjemedlemmarna. Magsjuka och influensa är helt klart de smittor som toppar vår skräcklista.
Inte för att vi har fobi över sjukdomarna , visst klarar vi friska, en eller ett par slängar, utan för Emilios skull.
En magsjuka för honom innefattar oftast sjukvård i mer än en vecka, en influensa ett par veckor. Med det, en inre oro att han inte skall klara av att bli frisk, utan faktiskt kasta in handduken. Han har halva lungkapaciteten av en frisk 15-åring, spastiskt superstark , men mycket bål och muskelsvag. Spyor hamnar i lungorna och lunginflammationen är ett faktum. Hosta kan han , men med halv kapacitet hamnar sakerna ändå inte där de ska.
Han går dessutom i skola/klass med lika svaga och några ännu svagare elever, där alla föräldrar är medvetna om hur ödesdigert det kan sluta. Jag vill inte att Emilio ska smitta någon där.

Vår omgivning förstår inte detta?

Raffe blev magsjuk, vi isolerar honom så mycket det går på 122 kvm. Vi spritar händerna och tvättmaskinen går på högvarv, toaletten totalsaneras. Detta händer natten mellan fredag och lördag. På måndag morgon släpper vi iväg storasyster då hon inte insjuknat till dagmamman, på em vid hämtning får jag veta att dagmamman mått illa och varit dålig i magen hela dagen, och mått så även på söndagen.
För mig blir en sådan situation förvirrande. Nu blev det en ny smittorisk vad gäller storasyster. Om hon inte blev smittad av lillebror finns nu plötsligt risken att dagmamman smittat, och vi intar några nya ovissa inkubationsdagar.

Jag menar: Vet man om att man bär smittan behöver man inte jobba eller lämna på dagis/dagmamma, för mig blir det medveten smittospridning, som just i vår familj kan få väldigt jobbiga konsekvenser. Och om man känner att man måste jobba, kan man väl iallafall meddela detta, så jag har möjlighet att själv fatta beslutet om det är lämpligt att lämna barnet eller ej hos "smittohärden".

Detta handlar om snålhet, att inte tycka sig ha råd att vara sjuk. Vad jag tycker man ska fråga sig är: På vems bekostnad?
I värsta fall kan svaret bli: På ett barns bekostnad!

Idag mår alla i barngruppen bra, så även vår dagmamma. Så idag går de dit. Ännu så länge har ingen mer insjuknat i vårt hem. Jag hoppas på tur, att det ska fortsätta vara så. Jag hoppar nog inte högt förrens efter kommande helg.

Jag känner mig lätt bitsk idag!

Vad hände efter havet?

Ja,inte drunknade jag iallafall, men däckade det gjorde jag. Trodde det berodde på brist på sömn, men när onsdagkväll kom tog jag en temp som visade feber, så då fick det hela sig en förklaring.
Lät mig själv vila och sova hela torsdagen och var återställd i fredags.

Natten mellan fredag och lördag, den vill jag nog inte prata om. Vi trodde vi kommit runt alla vinterns kräksjukor, fick nu iallafall ta hand om en. Familjens minsta rumpa klarar av att sprutlackera ett stort badrum, förstås med hjälp av ett fler antal öppningar än en.
Så efter lite lördagsdetektivslek så väntar vi nu in det som verkar vara denna smittas inkubationstid, nämligen 2 dygn.
Spänningen är olidlig.....eller nått.


Minsten missar nu ännu ett kalas hos dagmamman och är mindre nöjd med det.Han är hur pigg som helst igen och kan inte förstå 48 timmarsregeln.......hur förklarar man en sådan till en snart 5-åring?

Till havet

vill jag fara.....
Närmsta 24 timmarna kommer jag vara på böljan blå. Utlovad 40-årsfest lätt kombinerad med en 20-års fest och en 65-års fest. Sammanlagt skall vi alltså fira 125 år tillsammans.
Morsan, jag och systerdotter. Vi tar med oss våra familjer och gör båten osäker helt enkelt.
Återkommer alltså tidigast imorgonkväll.

Ha en fortsatt kanonsöndag och njut av årets första vårdag!