I väntans tider

Går på sparlåga. Väntar på att huset ska bli helt tomt, och tiden verkar helt plötsligt snigla sig fram. Sommaren som försvann i ett huj, men 1 sketen vecka nu i augusti bara sniglar sig.
Om nu åtminstone lönespec kunde komma idag så man fick koll på kronan, dåkunde man få undan alla räkningar och se om nu utrymmet finns för madrassen jag så väl behöver.
Det skulle bli en bra rokie, för våra madrasser skulle behövas inne i grabbrummet. Grabbarna formligen skriker av frustation över våningsängen som nu har gjort sitt.
Jag förstår lillgrabben som svajjar på överbädden, för när Alle kommer hem på kvällarna, ofta då Masse precis somnat, så slänger sig storebror med våldsam kraft ner i underkojjen så hela sängen skakar.....och knakar :)

Sängramarna till grabbarna är just nu prissänkta också, men tusan att jag vill ha hem ramarna innan madrasseländet är löst. Vi har helt enkelt inte plats.

Föresten har jag inte så ont i ryggen längre, den ömmar bara precis som vanligt.

Som vanligt så är det något som saknas härhemma. Cessi hardragit iväg några dagar till Linköping. Kan konstatera att det inte är lätt med distansförhållanden. Jag undrar hur det nu ska gå när Cessi börjar skolan igen och bara helger/lov finns över för att ses. Anar att cessi inte kommer finnas här fre-sön. Det gäller alltså att vänja sig.
Cessi själv tycker jag är urfånig och jättejobbig. Det sistnämnda beror på mitt behov av att ringa och kolla av läget 1 gång om dagen. Hon tycker det räcker med att sms:a och då med en kort minimal mening typ.......Jag mår bra.
Jag diggar verkligen inte sms, inte msn heller. Inte bara för korta fraser , där inte någon känsla direkt förmedlas.
Jag mår bra, kan ju faktiskt betyda vad som.....det är/kan vara en fras man bara säger för att det förväntas.
Så igårkväll tetades jag med henne angående det. Alltså det går inte att avpolitera en mamma bara för att man fyllt 18.
Så är det bara :)