En miniemo är född

Efter några tunga år med äldsta dottern, kan vi numer skoja om benämningen emopersonligheter. En benämning som av oss går in under beskrivningen allt är dystert, livet suger och rakbladssår på armarna.
Det är ganska skönt att kunna avdramatisera det som varit så tungt för alla parter i familjen under så många år. Vi gör det på ett värmande skojigt sätt, så missförstå inte.

Nu på morgonen så vaknade de 2 små ganska samtidigt. Simone tjafsade lite med Masse och jag fick säga till lite på skarpen åt båda. Raffe hade krypit ner under min filt och låg tyst och mojnade sig. Igår kväll hade han somnat själv, visserligen i min säng. Men han hade gått upp själv ensam och lagt sig för att sova efter att han sagt godnatt till oss här nere. Ett jätteframsteg för den killen kan jag säga, och jag sa till honom att jag tyckte att han varit duktig nu på morgonen, som gjort så.

Nu föll inte det lilla damen i smaken, utan hon började bubbla högt för sig själv:
- mamma, gillar inte mig
- jag, är aldrig snäll
Jag svarade innefrån rummet bredvid där jag strök hennes jeans att:
- Jo, Simo jag älskar dig
Hon svarar:
- Nääää,jag är inte duktig på nått
- jag tänker dö idag......då blir du ledsen
- jag ska gå ner i köket och hämta kniiiiiven!

Okej, tydligen har jag en miniemo på g.

Det är iallafall skönt att veta, att hon vet om att jag blir ledsen om något händer henne. Man får liksom se på de ljusa i historien.

Sedan klädde vi på oss kramades en stund och gick ner i köket....inte för att ta fram kniven dock, utan för att äta frukost.