Min älskade goa Cessi!
Nu märks det ordentligt vart det bär hän. Du står snart med båda fötterna i den riktiga vuxenvärlden.
Hur och vad säger man till sin dotter då, för att få henne att förstå att hon fortfarande finns varmt inbäddad i våra hjärtan. Trots att vi med mild hand puttar henne över kanten till livet där bortom.
För något år sedan utbrast du när jag för femtioelfte gången sa: Godnatt gumman, du vet att jag älskar dig.
-men mamma! du behöver inte tjata om att älska mig hela tiden! JAG VET!!
Okej, jag har slutat tjata. Men faktum kvarstår: jag älskar ju den där såkallade Knappen.
Så när vi idag stod och babblade i köket och jag skulle tycka synd om henne för en sak jag inte ens minns, så frågade jag henne om hon ville ha en mammakärleks förklaring på min blogg, och svaret var : ja!
Så måste man ju ordna med det. Här curlas det ordentligt, på alla plan/sätt och vis.
Allt för att få henne och hennes syskon såklart att förstå att här finns alltid en plats för lugn (jaja, jag vet att det är relativt här hemma), goda råd och en massa omtanke. Och så en speciell plats för var och en inne i det själsliga innersta.
Så Cecilia, mamma älskar dig innerligt och kommer alltid vara stolt över att du är just den du är. För mig behöver du inte bevisa någonting, jag vet redan vad du kan åstadkomma om du själv vill.
Även om våra sovklockor inte riktigt är inställda på samma tider så säger jag:
-God natt gumman, du vet att mamma älskar dig ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mammor är alltid bäst!!!!
Men vad vore vi utan dessa underbara "barn"????
Fortfarande bäst eftersom vi är kvinnor men inte med lika mycket värde eftersom det är våra "barn" som ger oss energi, glädje, problem att lösa och adrenalinkickar att stävja.
Kan man älska någon annans barn?
Ja! Jag älskar dina lika mycket som mina. Alla har lika värde och alla barn är allas barn.
Därför säger jag (fast jag vet att hon inte gillar att jag gör det) Moster älskar dig också, Knappen!!!
Hej!
Vad fint skrivet!
Jag brukar undra när ens barn slutar vara ens barn och bara blir några vuxna människor som kommer och hälsar på med jämna mellanrum, min mamma brukar säga att ens barn är alltid ens barn hur gamla de än är och jag tror det stämmer, för även om jag är 39 år så oroar min mamma sig ibland för mig som om jag vore 15. :D Och jag känner lika för min 18-årige son. :D
Det ÄR härligt att vara mamma, med vissa undantag. ;)
Och din blogg var den utvalda bloggen på min blogg igår!
Kram!
Skicka en kommentar