Jag borde

Egentligen borde jag nog skriva ner lite av tankar och funderingar som far omkring.



Undrar om även vuxna tar utvecklingssprång, precis som barn gör hela vägen upp till vuxenlivet? Om så är fallet, hur mycket påverkas utgången av de händelser som sker just under den perioden där språnget är som störst?


Samtidigt som jag stångas här hemma , stångas min syster i sitt hem, stångas mamma på sjukhuset nu på väg mot en diagnos.

Min andra syster vet jag inte om hon stångas, jag vill tro att hon lever kvar i sin semesterbubbla från förra veckan då hon var på Kreta med sin man. Någon av oss måste ju ändå få ha det bra.



Själv vet jag inte om jag kommer klara av att plugga mina poäng. Emilios skola strular massor och är anmäld flera ggr om till skolinspektionen. Eftersom E mår dåligt av ostrukturerad tillvaro, så tar detta massor av kraft. Dessutom ska vi ta beslut om han ska genomgå en stor operation iom att hans knäskålar sitter galet fel och att han inte kan räta ut sina ben.

Masse behöver mycket hjälp liknande de hans ena storasyster behövde vid samma tid. Alle behöver sporras för att klara sig igenom den första jobbiga delen av nya gymnasiet han börjat på nu i höst.

Marri behöver stöttas för att få möjlighet att klara sina mål nu i 9:an.

Och så har vi lilla mamma. Det lutar åt att mycket tankar kommer vara hos henne under en lång period nu. Läkarna har nu uteslutit att hennes problematik mynnar från lillhjärnan, trots till synes neurologiska symtom. De har hittat "fynd" vid röntgen av bäcken, och det hela verkar hamna hos en onkolog.
Vi har det i släkten, det borde inte te sig som en överaskning för oss, ändå vill man skrika rakt ut.

.................................................................................

Ovan skrevs för mer än en vecka sedan:


Läget nu:

Mamma opereras om exakt 1 vecka. Skiten ska bort.
Jag har hoppat av skolan, men får förtur om samma utbildning dyker upp igen.
Emilios skola har åter föräldramöte imorgon. Vi avvaktar svaren från skolan till skolinspektionen. Kaos råder fortfarande.
Syrran brottas med sitt fortfarande.

Det går så himla bra för Simone i förskolan, det är ljuset just nu. Dessutom tar Raffe mer plats nu i barngruppen hos dagmamman. Han är störst nu, och kan för första gången upptäcka saker på egen hand utan storasysters kontroll. Han är duktig , men också busig :)
Han har vågat säga att fotboll inte är hans grej, och slutat i syrrans mixlag. Det hade han inte vågat i våras. Han funderar på tennis, men vi tar det lugnt och väntar in........han trånar efter motorer också......moootorkross, som han säger med något drömskt i blicken.

Drömmar kostar inget.

Svårt

Det finns inte så mycket som stämmer för mig i livet just nu.
Det är bara att konstatera helt enkelt.

Det finns massor yttre faktorer att skylla på, det finns det alltid i krisiga situationer. Men jag fegar nog om jag bara lägger skulden där. Jag har helt enkelt problem med att hantera vissa saker, och fram för allt har jag nog väldigt svårt för att vara principfast, när världen gungar till.

Att det ska vara så himla svårt!

Vad glömde jag?

Ja, vad är det som stört mig nu i helgen? Det jag visste var viktigt, men inte kom ihåg?

Vid maten idag påminde så min man mig.......

-Lena, har du fört in timmarna i systemet för lönerna?
- ehhh?? hm....just det!

Nu är frågan om jag ska göra det när barnen somnat in efter kl 22 och få en kort natts sömn, eller om jag ska försöka få det gjort i morgon fm efter en godare natts sömn, och sedan ringa smilandes till kontoret och smöra lite så de inte blir purkna?

Nä jag tror jag väljer kudden.........

På väg tillbaka

Ja, jag vet..........helt enkelt skitdåligt av mig att inte hinta om en lång paus.

Men den behövdes, och nu är jag inte helt säker på om jag kommer fortsätta på samma vis som tidigare heller, det får tiden utvisa helt enkelt.

Iom mitt sista inlägg var av så sorgsen karaktär så tänkte jag ju egentligen att något gladare skulle passa nu.
Men jag känner mig mest gnällig faktiskt.
Hemmet är rörigt och allt saknar struktur. Emilios särskola har strulat ordentligt, mamma är sjuk i något som vi inte vet vad. Halvsidesförlamning, balanssvårigheter, synpåverkan. Det tog 3 veckor innan läkarna gjorde något och nu ytterligare 2 utan diagnos. Det är förbenat jobbigt att inte veta, och det är minst lika jobbigt att hon valt att flytta så långt ifrån oss.

Mitt i röran börjar jag plugga och är redan 20 studietimmar back eftersom jag fått ta tag i allt det andra.

Ja, så jag väljer att gnälla. Och så tar jag för givet att alla förstår varför jag är så tystlåten på bloggen.

Sedan är jag orolig också. I fredags fick vi veta ett kontaterat svininfluensafall i vår direkta närhet. En klassförälder som nu är på bättringsvägen. Jag oroar mig inte själv för influensan , men för Emilios skull gör jag det definitivt.

Nä, livet är inte sig riktigt likt just nu....känner för att radera denna höst/vinter.