Det känns så lustigt.
När jag sitter vid datorn ute i köket och vänder blicken mot det sovrum som ligger i anslutning, så brukar rummets dörr vara stängd. Någon gång ibland är den öppen, men enbart för att visa en mer eller mindre kaosigt stöktillstånd, made by hela familjen.
Så flyttade storan ut , och vi var ju tvungna att ta tag i hela rummet då. Hon lämnade rummet i smärre kaos iom att hennes juniorsäng stod kvar mitt på golvet som en rumsdelare.

Ja ni läste rätt. 19-åringen sov i en juniorsäng 70x170 cm i bäddmått. Hon ville ha det så, med sina 160 cm över mark tyckte hon inte att hon behövde mer :)
Jag är glad för att hon inte ville ha med sig sängen, utan införskaffade sig en vuxensäng, nu när vuxenlivet tog fart på riktigt.
Juniorsängen får from nu tjäna som en soffa i samma rum, dock inte agera som rumsdelare. De 2 yngre syskonen var överens om att rummet behövde mer friare ytor.
Rummet står inte att känna igen, och det lustiga är att dörren nu står mer öppen och vår bottenvåning fått en helt annan rymd.
Vi har helt enkelt fått det större, fast på samma kvadratmeter.
Lusten att måla kom såklart som ett brev på posten. Kanske blir det årets mellandagssyssla. Färg att fundera på är mullvad, frågan är om det är för mörkt?


Annars:

Har jag idag haft turen att "roffa" åt mig 3 vaccindoser till familjen. Emilio som är i riskgrupp har fått vänta länge på sin dos, Rafael var prio eftersom han är barn, och så jag som vårdare har förtur men tvekat. Var idag beredd att stå över till annan mer behövande. Men sköterskan frågade mig vem som skulle ta hand om Emilio om jag insjuknade, och så satt sprutan där i min arm.
Det var i övrigt tjockt med folk och nästan hälften var fullt friska personer som tyckte att de skulle gå före. De fick idag vända i dörren, och det var stundtals lite rörigt i kön pga dessa, då några endå trotsigt stannade kvar i kösystemet.
Ibland funderar jag på hur andra egentligen tänker? Av vissa kommentarer som fälldes i väntrummet/korridoren, så tror jag att det inte tänktes alls iof.

och:
Jag har inte hunnit sätta igång mitt hobbyprojekt

och till sist:

Mamma får sin cellgiftskur nummer 2 på torsdag. Och nu hoppas vi verkligen på någon form av tecken åt det ljusare hållet. Hon får sova hur mycket hon vill, bara hon blir friskare än det hon är nu.